Överdriven ärrbildning

Vad är överdriven ärrbildning?

Överdriven ärrbildning delas in i två olika tillstånd, hypertrofiskt ärr och keloid:

• Hypertrofiska ärr innebär en förtjockad ärrbildning innanför gränsen för den ursprungliga skadan.
• Keloid definieras som ärrbildning utanför den ursprungliga gränsen för skadan.

Keloid och hypertrofiskt ärr är vanligast hos personer 10–30 år. Keloid uppträder oftare hos personer med mörk hud, där risken att utveckla tillståndet någon gång under livets gång är mellan fem och 15 procent. Förekomsten av hypertrofisk ärrbildning är okänd men beräknas vara högre än förekomsten av keloid.

Symtom

Keloid uppstår oftast på axlarna, på bröstet, på övriga delar av ryggen och på öronen. Hypertrofiska ärr uppstår ofta på platser där huden har stor spänning i sårkanterna, som till exempel huden nära en led.

Förutom att den överdrivna ärrbildningen kan leda till kosmetiska besvär kan det uppstå smärta och klåda. 

Orsak

Hypertrofiska ärr och keloid är ett resultat av en abnorm sårläkningsprocess. Tillstånden kan uppstå vid till exempel hudskador, insektsbett, brännskada, kirurgi, vaccination, piercing, akne, hårsäcksinflammation, hudinfektioner och infektion med herpes zoster.

Förebyggande åtgärder

Det är viktigt att man försöker förhindra utveckling av keloid eller hypertrofiska ärr. I de fall man kan bestämma placeringen av ärret, som vid planerade kirurgiska ingrepp, är det viktigt att såret läggs parallellt med de naturliga hudlinjerna så att sträckningen i ärret blir så liten som möjligt. När såret stängs bör läkaren sätta stygnen i underhuden så att stygnen i huden inte utsätter huden för en kraftig åtstramning. Därmed kommer också eventuella hålrum som kan fyllas med ärrvävnad att stängas.

Såret bör inte utsättas för onödig spänning och kan täckas med kirurgisk tejp i tre till sex månader efter operationen. 

Diagnos

Det är ofta enkelt att ställa diagnosen eftersom det vanligen finns uppgifter i sjukdomshistorien som kan bekräfta att huden har blivit skadad. Skillnaden mellan keloid och hypertrofiskt ärr görs framför allt utifrån förloppet. Keloid uppstår ofta först tre månader efter hudskadan har uppstått medan hypertrofiskt ärr kan uppstå tidigt efter skadan. Hypertrofiska ärr har en tendens att bli mindre igen efter något år medan keloid fortsätter att växa. 

Behandling av hypertrofiskt ärr och keloid

När keloid och hypertrofiskt ärr har uppstått finns det flera behandlingsalternativ.

Tryckbehandling

Tryck, i form av stramt bandage, har länge varit standardbehandling av hypertrofiska ärr efter brännskador. Genom att utsätta ärret för tryck uppnår man reducerad ärrbildning.

Silikon och andra täckande förband

Behandling med silikonplattor och tryckbehandling är förstahandsval vid behandling av överdriven ärrbildning. Det används främst vid brännskador. 

Läkemedelsbehandling

Upprepade injektioner av kortikosteroider kan utföras vid utebliven effekt av tryck- och silikonbehandling eller i kombination med ett av de andra behandlingsalternativen. Man kan uppleva en positiv effekt hos 50 till 80 procent. Injektionsbehandling kan leda till lokala hudförändringar, men dessa går vanligtvis tillbaka efter behandlingen. 

Kirurgi

Patienter med hypertrofiska ärr som inte har upplevt någon effekt av de traditionella behandlingsalternativen inom loppet av ett år kan komma ifråga för operativ behandling. Endast kirurgisk behandling medför emellertid hög risk för att tillståndet kommer tillbaka, mellan 40 och 100 procent. Det är därför viktigt att följa de förebyggande åtgärder som anges ovan och att ingreppet följs upp med tryck-, silikon- eller steroidbehandling. I mycket svåra fall kan man kombinera kirurgi med strålning vid operationstillfället. Vid större huddefekter kan det bli aktuellt med hudtransplantation.

Annan behandling

Strålbehandling av keloidbildning har visat positivt resultat i en rad studier. Strålning ska dock endast användas på patienter som inte reagerar på traditionella behandlingsalternativ.

Prognos

Hypertrofiska ärr blir ofta tunnare med tiden, ofta efter cirka ett år. Keloid har dock en tendens att bli allt större med tiden och prognosen för keloid är därför sämre.