Stentbehandling av kranskärl
Ballongvidgning är en vanlig behandlingsmetod vid akut syrebrist i hjärtmuskeln till följd av stopp i de kärl som förser hjärtat med blod, kranskärlen. Insättning av stent – korta rör – i trånga partier av kranskärlen minskar risken för att kranskärlen täpper igen efter ballongvidgning.
Perkutan koronar intervention (PCI)
Kranskärlssjukdom, även kallad koronarsjukdom, innebär att ett eller flera av de blodkärl som försörjer hjärtmuskeln med syrerikt blod, kranskärlen, har blivit för trånga. Som regel rör det sig om en eller några få avgränsade förträngningar i kranskärlen – så kallade stenoser. Det kan också uppstå en blodpropp i kranskärlen som kan leda till en hjärtinfarkt.
Det går att behandla stenoser genom att föra in en kateter genom huden, in i en pulsåder (artär), fram till hjärtat och in i den eller de kranskärl som är blockerade. En ballong på toppen av katetern förs in i stenosen, blåses upp och vidgar det trånga partiet. Det här ingreppet kallas på fackspråk för ballongvidgning eller perkutan koronar intervention (PCI). I samband med ballongvidgning sätts ofta ett rör, en stent, in i det trånga partiet i kranskärlet.
Stentning
En väsentlig begränsning vid enbart ballongvidgning är bildningen av en ny stenos (restenos) i samma parti som blivit blockerat. Målet med att utveckla koronarstentar har varit att minska tendensen till restenos.
En stent är ett kort rör som förs in i koronarartären med hjälp av en ballongkateter. När ballongen är på plats i stenosen blåses ballongen upp, stenosen öppnas, stenten placeras i den utvidgade delen av artären, utvidgas och pressas ut mot kärlväggen. När ballongen tömts och katetern tagits bort blir stenten kvar i artären.
Stentens inre yta täcks så småningom av samma ytskikt som finns på andra ställen i blodkärlen. Men innan ytan har blivit slät och fin ökar risken för att det kan bildas blodproppar i stenten. Man försöker undvika detta genom att ge blodförtunnande läkemedel som förhindrar att blodplättar klibbar ihop till blodproppar.
Läkemedelsavgivande stentar
Stentarna är antingen rena metallstentar eller läkemedelsavgivande stentar. Läkemedelsavgivande stentar avger på ett kontrollerat sätt små mängder av en cellhämmande substans över tid, vanligtvis under en period av 30 till 45 dagar efter insättning. På så sätt saktar kroppens reaktion på den främmande kroppen (stenten) ner och tendensen till ärrbildning minskar.
Nackdelen med läkemedelsavgivande stentar är att de också gör att det tar mycket längre tid innan insidan av stenten är täckt med normal och slät blodkärlsvävnad. Därför ökar risken för blodproppar i stenten under en längre tid.
Läkemedelsbehandling efter angioplastik
Efter insättning av en stent ska man ta två typer av läkemedel som hindrar att blodplättarna klibbar ihop (trombocythämmare) och bildar blodproppar. Det som vanligen rekommenderas är att man tar acetylsalicylsyra (75–325 mg) och klopidogrel (75 mg). För metallstentar rekommenderas sådan dubbel trombocythämning i minst en månad. För läkemedelsavgivande stentar rekommenderas dubbel trombocythämning i minst sex månader. Efter behandlingstiden med dubbel trombocythämning rekommenderas acetylsalicylsyra 75 mg dagligen under resten av livet
Avbryt inte dubbelbehandlingen utan samråd med läkare
Dubbel trombocythämning innebär en ökad risk för blödning. Om man på grund av en annan sjukdom har tendens att blöda, till exempel från mag-tarmkanalen, bör ens läkare överväga åtgärder som begränsar risken. Om man skulle hamna i en situation där man måste opereras måste hänsyn tas till dubbelbehandlingen. Kirurgen och hjärtspecialisten kan då diskutera vad som är bäst i det enskilda fallet. Man ska inte avbryta dubbelbehandlingen utan samråd med läkare.
