Kärlkramp, kontroller och uppföljning

Stabil kärlkramp

Vid stabil kärlkramp är det vanligt att gå på regelbundna kontroller (till exempel 1–2 gånger per år). Målet med uppföljningen är för att bedöma hur bra behandlingen fungerar och för att se om man kan göra ytterligare åtgärder för att minska risken för sjukdomar i hjärta och kärl i framtiden. Om man upplever att anfallen kommer oftare, besvären blir mer uttalade eller att det krävs mindre ansträngning för att utlösa anfall är det ofta en indikation på att ytterligare utredning och behandling behövs.

Kontrollerna utgörs av samtal om symtomen och sjukdomstecken för att bedöma om tillståndet har förvärrats, eller om riskfaktorerna har ändrats. Kroppsundersökningen går ut på att lyssna på hjärtat, kontrollera hjärtfrekvensen, mäta blodtryck, vikt och längd och ibland känna/lyssna på pulsådrorna i hals och/eller fot. Om man tror att tillståndet har förändrats kan man ta ett nytt ett EKG för att jämföra med tidigare EKG.

En regelbunden mätning av kolesterolvärden, glukosvärden i blodet, njurfunktionen och bedömning av ett urinprov görs för se om de kända riskfaktorerna är välbehandlade.

En sammanlagd bedömning av alla dessa faktorer ger grunden för att bedöma om behandlingsupplägget behöver ändras. Ibland behövs en remiss för ytterligare undersökningar och/eller en remiss till en hjärtspecialist. 

Uppföljning av instabil kärlkramp och hjärtinfarkt

Uppföljningen av instabil kärlkramp eller hjärtinfarkt görs ofta hos en specialist i hjärtsjukdomar. Det beror på att det ofta krävs expertkunskaper i läkemedel som behöver tas under en viss tid. Ofta skickas en remiss till vårdcentralen (primärvården) när expertisen inte behövs längre. Att hantera riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar är något som tillhör primärvårdens (vårdcentralernas) uppgift. 

Prognos

Den vanligaste och allvarligaste komplikationen till kärlkramp är hjärtinfarkt och plötsligt dödsfall till följd av hjärtstillestånd. Risken är högre med instabil kärlkramp än med stabil kärlkramp. Man har sett att optimal behandling gör att risken minskar avsevärt. Framtiden beror på hur allvarlig förträngningar är, hur omfattande skadan från eventuella tidigare hjärtinfarkter är och vilka behandlingsalternativ som är möjliga. Ibland kan man inte behandlas på optimalt sätt på grund av andra komplicerande faktorer, såsom andra sjukdomar.

Om man inte har någon skada på hjärtmuskeln och när man behandlar alla riskfaktorer genom att anpassa ohälsosamma levnadsvanor och ta läkemedel så är prognosen god.