Diabetes hos barn

Vad är diabetes hos barn?

Diabetes är en sjukdom i bukspottkörteln som leder till bristande utsöndring av hormonet insulin, och därmed rubbningar av omsättningen av socker i kroppen.

Sockeromsättningen vid diabetes

När sockret (glukos) tagits upp i tarmen fraktas det genom blodet till kroppens celler. För att cellerna ska kunna ta upp sockret från blodet krävs hormonet insulin. Hos barn med diabetes har den delen av bukspottkörteln som producerar insulin satts helt eller delvis ur funktion. Det uppstår då en brist på insulin, och därmed sviktande upptagning av socker i cellerna. Sockret hopas därmed i blodet och vi får förhöjt blodsocker (hyperglykemi). När cellerna inte får tillgång till socker måste de använda sig av andra näringsämnen. Detta går ut över omsättningen av fettämnen och protein i kroppen.

Typ 1- och typ 2-diabetes

I grova drag kan vi skilja mellan två typer av diabetes. Den ena typen kännetecknas av att produktionen av insulin i bukspottkörteln är för liten eller saknas helt. Kroppen reagerar normalt på insulinet när det tillförs utifrån, men klarar alltså inte att producera detta själv. Den här typen av diabetes kallas typ 1 eller insulinberoende diabetes, och den vanligaste formen hos barn.

En annan form av diabetes kännetecknas av att kroppens celler inte reagerar på det insulin som finns, och att dessutom produktionen av insulin är för liten. Detta kallas typ 2 eller åldersdiabetes. Den här typen kan i sällsynta fall också förekomma hos barn, och kallas då MODY (Maturity Onset Diabetes in the Young).

Förekomst

I Sverige insjuknar cirka 750 barn i åldern 0–14 år i diabetes varje år. Diabetes kan börja i alla åldrar, men är sällsynt det första levnadsåret. De flesta diagnostiseras vid 8–12 års ålder.

Vilka symtom ger diabetes hos barn?

När blodsockret blir tillräckligt högt fälls en del av sockret ut i urinen. Sockret binder vätska, vilket gör att barnet kissar mer och i större mängder. Eftersom barnet tappar vätska kommer det att leda till onormal törst. Det är typiskt att barnet också äter mer än förr, men ändå går ned i vikt. Dessutom får de flesta efter hand allmänsymtom som slöhet, orolig sömn och irritabilitet.

I vissa fall kan sjukdomen debutera med mer allvarliga symtom. På grund av kraftigt förhöjt blodsocker och brist på socker i cellerna kommer det att skapas "ketoner" eftersom cellerna måste förbränna fett i brist på socker. Ketonerna har en egenskap som gör att blodet blir surt (lägre pH). Den här kombinationen av för mycket socker och syror i blodet är farligt. Symtomen är bland annat stark törst, vätskeförlust, magsmärtor med kräkningar, tung och djup andning, sänkt medvetande och acetonlukt i andedräkten. Tillståndet kräver ögonblicklig inläggning på sjukhus.

Orsak

Över 90 % av alla barn med diabetes har den insulinberoende formen, typ 1-diabetes. Experterna anser att detta är en så kallad autoimmun reaktion riktad mot bukspottkörteln. Det innebär att kroppens immunförsvar går till angrepp mot sin egen bukspottkörtel, något som i sin tur resulterar i att den insulinproducerande delen av körteln blir förstörd. Symtomen på diabetes kommer när cirka 90 % av den insulinproducerande delen har satts ur funktion. Orsaken till att en sådan reaktion sätts igång är inte helt klarlagd, eventuellt kan processen utlösas av en infektion. Det är också sannolikt att ärftliga faktorer spelar stor roll.

Diagnos

Sjukdomen leder till rubbningar i omsättningen av socker i kroppen. Detta resulterar i att mängden socker i blodet ökar, och diagnosen kan ställas genom enkla mätningar av blodsockret.

Det finns fastställda blodsockergränsvärden, och samma gränsvärden används i hela världen. Om ett fastande blodprov taget i armen eller genom stick i fingret visar 7,0 mmol/L eller högre har du diabetes mellitus. I vissa fall görs sockerbelastning. Det görs på fastande och en bestämd sockermängd (75 g) upplöst i vätska intas på några få minuter. Blodsockret mäts efter två timmar. Om venprovet från armen är högre än 11,0 mmol/L eller provet från fingret är högre än 12,2 mmol/L så har du diabetes.

För att reda ut vilken typ av diabetes barnet har är det vanligt att man mäter det ämne som kallas C-peptid i blodet. Detta är ett mått på barnets egenproduktion av insulin, och C-peptid kommer att vara märkbart sänkt om det rör sig om typ 1-diabetes.

Hur behandlas diabetes hos barn?

Behandlingen av typ 1-diabetes består alltid av tillförsel av insulin. Det är också viktigt med åtgärder rörande kosthållning och fysisk aktivitet. Behandlingen kan indelas i egenbehandling och läkemedelsbehandling.

Egenbehandling

Egenbehandlingen är mycket viktig. Både barnet och föräldrarna måste få undervisning i sjukdomen och hur den ska tacklas. Egenbehandlingen består av kostreglering, fysisk aktivitet och egenkontroll av blodsocker. Följande riktlinjer rekommenderas:

Kostreglering

Barnet ska äta normalt i möjligaste mån, men kolhydraterna (socker) bör helst bestå av livsmedel med högt fiberinnehåll, och begränsade mängder raffinerat socker (till exempel choklad). Fiber ger en långsammare upptagning av socker i blodet, så att barnet undviker stora svängningar i blodsockret.

Måltider på fasta tider är att föredra. Hos de flesta är det bäst med flera och mindre måltider, och man rekommenderar tre huvudmåltider och två till tre mindre mellanmål.

Tidpunkten för måltid och insulinsättning måste anpassas. Blodsockermätningar är till stor hjälp. Många patienter använder kolhydraträkning för att anpassa insulindoserna och förbättra sin metabola kontroll. Kolhydraträkning kan med fördel användas även när insulin doseras med penna.

Fysisk aktivitet

Barnet bör delta i samma fysiska aktiviteter som andra barn. Barnet måste lära sig att anpassa matintag och insulinsättning i samband med fysisk aktivitet. Fysisk aktivitet ökar känsligheten för insulin, så att barnet behöver en mindre dos.

Egenkontroll

Barnet bör genomföra egna mätningar av blodsockret. Detta rör sig om 15–25 mätningar i veckan, i samband med måltider och vid sänggående.

Läkemedelsbehandling

Läkemedelsbehandlingen består uteslutande av tillförsel av insulin. Insulinet sätts i huden med hjälp av en spruta. Det finns många olika varianter av insulin. Den största skillnaden är hur snabbt och hur länge insulinet verkar, och vi skiljer därför mellan långsamverkande och snabbverkande insulin. Den dos och den typ av insulin som ges varierar från barn till barn och efter barnets tillstånd. De allmänna principerna för insulinbehandlingen är som följer:

• Barnet bör lära sig att själv ta sprutor från sju till åtta års ålder.
• För barn under åtta till tio år väljer läkare gärna ett behandlingsupplägg med två till tre injektioner av insulin varje dag. Det är vanligt att ge en kombination av snabbverkande och långsamverkande insulin före frukost och middag, och snabbverkande insulin före lunch.
• För de barn som lärt sig att sätta sprutorna själva är det vanligt att rekommendera en dos med snabbverkande insulin före måltider och långsamverkande före sänggående.

En tid efter det att insulinbehandlingen satts in är det vanligt att det kommer en period när barnets egen insulinproduktion förbättras. Detta kallas "remissionsfasen" och den kan vara i 0,5–2 år. Under den här fasen är behovet av tillfört insulin litet. Det är också vanligt att barnet får behov av högre doser insulin under puberteten.

Insulindosen måste justeras under speciella förhållanden. Allmänna riktlinjer är:

Insulindosen måste ökas vid

• Feber.
• Högt urin- eller blodsocker.
• Mindre aktivitet.
• Mer mat.

Insulindosen bör minskas vid

• Benägenhet för känning (se nedan).
• Stor aktivitet.
• I varmare klimat eller vid högre temperaturer.
• Mindre mat.

Komplikationer

Akuta komplikationer

Hypoglykemi

För lågt blodsocker (hypoglykemi) är inte ovanligt när barnet använder insulin. Symtomen kallas ofta "känning" och typiska tecken är ökad svettning, hungerkänslor, hjärtklappning och irritabilitet. Efterhand kan barnet tappa medvetandet och få kramper om det inte får socker. Vanliga orsaker till hypoglykemi/känning är för stor insulindos i förhållande till aktivitetsnivå och matintag. Andra orsaker kan vara fel sprutteknik eller att man inte minskat på insulindosen under den så kallade remissionsfasen. Äldre barn bör känna till att alkoholintag kan leda till lågt blodsocker.

I de fall då barnet börjar visa symtom på känning bör man snabbt mäta blodsockret. Vid lindriga symtom räcker det ofta att ge socker. Barnen bör alltid ha socker med sig (till exempel kex). Om barnet visar tecken på sänkt medvetande kan man ge en dos av ett hormon som kallas glukagon. Det är ett hormon som höjer blodsockret. Föräldrarna kan gärna lära sig att sätta glukagon med hjälp av spruta. Om detta inte räcker måste man tillföra socker direkt i blodet, vilket görs på sjukhus, av ambulanspersonal eller av läkare. Det finns också ett preparat som heter "Hypostop", en gellösning som innehåller socker och som kan strykas på slemhinnorna i munnen så att socker kan tas upp utan behovet av att sväljas ned.

Hyperglykemi

Blodsockret kan också bli för högt. Detta sker oftast genom att barnet använder för lite insulin vid febersjukdomar, eller efter intag av stora mängder söt mat och dryck. Detta kan vara ett allvarligt tillstånd och det är viktigt att lära sig symtomen på detta. Som nämnts tidigare är de illamående och kräkningar, riklig vattenkastning, acetonlukt i andedräkten, snabb och djup andning och sänkt medvetande. I motsats till känning utvecklas symtomen på för högt blodsocker långsamt, under några timmar upp till ett par dagar. I allvarliga fall är det nödvändigt med sjukhusbehandling. Det viktigaste man kan göra i hemmet är att ge insulin i lindrigare fall, och dessutom se till att ge mycket vätska.

Barnet kommer att slippa sådana komplikationer genom att mäta blodsockret regelbundet, och genom att anpassa insulindosen efter matintag, aktivitet och feber.

Senkomplikationer

Ett konstant förhöjt blodsocker kommer med tiden att leda till skador i små blodådror (ateroskleros), och kan därför skada flera av kroppens organ.

Skador på ögats näthinna kallas retinopati. Efter fem år med diabetes har 10 % av patienterna förändringar på näthinnan. Barn med typ 1-diabetes måste därför regelbundet besöka ögonläkare för att kontrollera ögonbottnar.

På längre sikt kan också njurar, nervsystem och hud skadas. Som en allmän regel gäller att ju bättre reglering av blodsockret, desto mindre risk för sådana senkomplikationer. Egenkontroll av blodsocker och reglering av insulindos efter behov kan därför inte understrykas nog.

Hur övervakas insulinbehandlingen?

Regelbunden mätning av blodsockret är det viktigaste. Blodsockret mäts med hjälp av små apparater som används i hemmet. Dessutom rekommenderas mätning av HbA1c, som är ett mått på hur blodsockret legat under de senaste veckorna. Blodsockret ger en ögonblicksbild, medan HbA1c alltså ger en översiktsbild. Sådana mätningar görs hos läkaren, och de genomförs vanligtvis tre till fyra gånger om året. Läkaren kontrollerar också ögonen, njurar och nerver. Dessutom bör också tillväxt och tillväxtutveckling följas noggrant.

Hur utvecklas sjukdomen?

Diabetes mellitus är en kronisk sjukdom. Personen kommer att vara beroende av behandling hela livet. Graden av blodsockerreglering är av största betydelse för hur sjukdomen ska påverka livslängden och livskvaliteten.

Hur kan jag få mer information?

Det är vanligt att en specialutbildad sjuksköterska utbildar i sättning av insulin och blodsockermätning. Ett behandlingsupplägg utarbetas på en barnavdelning och i samband med detta ges också utbildning i sjukdomen. För ytterligare information kan du ta kontakt med Svenska Diabetesförbundet.