Anna fick diabetes som barn

Jag tvingades bli vuxen tidigt, fast på ett bra sätt - diabetesen var min och det var egentligen bara jag som kunde ta hand om den. Jag fick ta ansvar och jag blev stark av att vara annorlunda, säger hon.

Hon tror också att hon har en fördel av sin diabetes i yrkeslivet. Anna Havsjö är nyligen färdigutbildad sjukgymnast och menar att hennes diabetes typ 1 har gjort att hon har en annan förståelse för folk som är sjuka.

– Diabetes är ju inte så himla farligt men jag har i alla fall inte bara glidit genom livet på en räkmacka.

Lättare att acceptera diabetes som ung

Anna Havsjö skulle precis fylla åtta när hennes mamma upptäckte att hon helt plötsligt drack ofantliga mängder och hade börjat kissa i sängen om nätterna. När ett test visade på skyhögt blodsocker blev hon inlagd på sjukhuset direkt. Sin åttonde födelsedag firade hon i en sjukhussäng med en droppställning kopplad till armen.

– Men jag minns inte att det var så hemskt som det låter. Jag blev ompysslad och fick ju extra mycket presenter eftersom jag var sjuk, säger hon och ler.

Anna Havsjö tror att hon har haft lättare för att acceptera sin diabetes än andra eftersom hon fick den så ung.

– När du är så liten förstår du liksom inte att du ska ha diabetes resten av ditt liv. Man har en helt annan anpassningsförmåga som barn. Min syster fick sin diabetes som vuxen och hon tycker fortfarande att det är skit, men så tänker inte jag. Jag kommer ju inte ens ihåg hur det är att inte ha diabetes.

Enda fördelen med att få diabetes senare i livet, menar Anna Havsjö, är att sjukdomen hinner slita mindre på kroppen.

– Rent fysiskt kan jag känna att jag gärna hade velat ha några fler friska år. Jag märker ju att det tär på mig om jag i perioder har dåliga blodsockervärden.

Låter inte diabetesen hindra henne i livet

Anna Havsjö minns med fasa hur alla klasskompisarna åt godis, medan hon fick hålla sig till torra, sockerfria karameller. Som vuxen har hon valt att leva annorlunda. Hon tror inte på att helt avstå från allt som är gott, utan försöker att istället äta mindre mängder. Hon vill helt enkelt inte låta diabetesen hindra henne från något. Hon rider och reser utomlands och lever på alla sätt ett aktivt liv.

– Jag har alltid haft inställningen att min diabetes ska rätta sig efter mig och inte jag efter den. Det betyder förstås inte att man ska slarva, men det går faktiskt att ställa in insulindoserna och måltiderna efter sitt liv. Jag brukar tänka att ”det här vill jag göra, hur ska jag gå till väga för att få det att funka med min diabetes?”. Jag låter inte sjukdomen definiera mig som person. Jag är inte diabetiker, jag råkar bara ha diabetes.