Krisreaktioner

Chocken

"Det kan inte vara sant att jag har cancer. Jag kan inte förstå det. Läkaren måste ha blandat ihop proverna."

Detta är vanliga tankar när man får en cancerdiagnos. Man får en chock, och i chocktillstånd går överföringen av information i hjärnan långsammare. Det är vanligt att känna sig oförmögen att förstå vad som händer, eller att uttrycka sina känslor. Man kan bli helt bedövad och få en känsla av att tiden stannat, att man står bredvid sig själv. Många kan bara ta emot en viss mängd information, och måste fråga om och om igen för att få in informationen.

Förträngning

"Det är inget fel på mig. Jag har inte cancer."

Tanken på att man har cancer kan vara så skrämmande att man inte klarar att ta in den på en gång. Den som är sjuk kan rätt och slätt lägga locket på tankarna om cancersjukdomen och låta dem vila i det undermedvetna tills han eller hon är mogen att se situationen i ögonen. När man känner det så är det helt i sin ordning att man meddelar omvärlden att man inte vill prata om sjukdomen. Ibland är det de närstående som förtränger att den sjuka har cancer, och som byter samtalsämne när man kommer in på sjukdomen. Oftare är ändå förklaringen att de närstående är osäkra och ängsliga. De vet inte hur de ska uppföra sig. Detta kan verka sårande på den som har cancer och den sjuka bör då försöka att förmedla sina känslor och tala om att han eller hon vill tala öppet om cancersjukdomen.

Ilska

"Varför ska det drabba just mig? Och varför just nu?"

Ilska kan dölja andra känslor som rädsla, depression och förtvivlan. Ilskan riktas ofta mot de närmaste eller mot den behandlande läkaren. Det är också vanligt att anklaga Gud eller ödet.

Det är naturligt att vara förtvivlad över att ha fått cancer. Om cancern har spridit sig kan man känna sig besviken och förrådd. Kanske tog det tid att ställa diagnosen och kanske upplevde man att läkaren inte tog situationen på tillräckligt allvar i början.

De närmaste förstår inte alltid att raseriet egentligen är riktat mot sjukdomen och inte mot dem. I ögonblick när man inte är fullt så arg kan det vara bra att berätta hur det ligger till för de närmaste. Om det är svårt att prata med de anhöriga kan det vara en bra hjälp att prata med någon utomstående.

Skuld, skam och anklagelser

"Om det inte hade varit för... så hade det inte hänt." "Vad har jag gjort för att straffas med den här sjukdomen?"

Ibland klandrar folk sig själva eller andra för att de fått cancer. De försöker hitta en orsak till att de fått sjukdomen. Man kan anklaga sig själv för att inte ha uppsökt läkare då de första symtomen på sjukdomen kom, eller anklaga läkaren för att inte ha tagit sjukdomen på allvar. Att känna skuld över att ha rökt är också vanligt. Men man måste komma ihåg att när en cancersjukdom har uppstått så beror det på många saker som man inte rår över. Cancer är för många en tabubelagd sjukdom, och därför förknippad med skam och dålig självkänsla. Dock måste upp till var tredje svensk räkna med att få cancer någon gång i livet. Det är en vanlig sjukdom och det pågår intensiv forskning för att hitta orsakerna.

Bitterhet

"Det är lätt för dig, du behöver inte utstå detta."

Det är förståeligt att man är bitter över att ha fått cancer, medan andra människor är friska. Eller att man är bitter för att cancern sprider sig, medan andra blivit fria från sjukdomen. Bitterhet kan dyka upp under sjukdomsförloppet av många orsaker. Erfarenheten visar att det är bra att sätta ord på känslorna. Det kan hjälpa till att hantera dem. Att hålla fast vid bitterhet kan leda människor in i en ond cirkel som det kan vara svårt att ta sig ur.

Isolering

"Låt mig vara i fred."

I perioder kan den som är sjuk vilja vara i fred för att sortera sina tankar och känslor. Det kan vara svårt att förstå för de närmaste, som kanske vill dela den svåra tiden. Det kan underlätta för de närstående att hålla ut, om den som är sjuk kan säga att han eller hon måste isolera sig nu, men återkommer och pratar om sjukdomen senare. Hopplöshet kan vara den dominerande känslan just då.

En ihållande isolering kan tyda på en depression som ofta kan behandlas. Man bör då vända sig till en läkare för att få hjälp.

Trötthet

"Jag är så trött. Jag orkar ingenting."

Det känslokaos som man upplever under den akuta delen av krisen gör att man blir fysiskt slö och kraftlös. Det är viktigt att förstå att tankarna man kämpar med kan vara en bidragande orsak till tröttheten. Detta är fallet oavsett om man själv har cancer eller är närstående.

De närmaste bör ha klart för sig att den som har cancer kommer att ha en trötthet som kommer och går. Vissa dagar måste man vila, medan man andra dagar har ett överskott av energi. De närstående har lätt för att behandla den som har cancer som en sjuk patient hela tiden, och falla för frestelsen att uppmana den sjuka att ta det lugnt och inte anstränga sig. Men när de goda dagarna infinner sig och arbetslusten kommer måste man få lov att jobba och ta ut sig utan att möta motstånd.

Det är dock viktigt att tänka på att trötthet, apati, resignation och hopplöshet som håller i sig i flera veckor hos allvarligt sjuka patienter ofta kan orsakas av sjukdomens biologiska effekter. I sådana fall kan fysisk aktivitet, till exempel fysisk aktivitet på recept, och behandling med stimulerande läkemedel hjälpa många. Patienten och närstående bör i sådana fall ta upp saken med läkaren.

Om en krisreaktion håller i sig många veckor och kännetecknas av ångest, nedstämdhet, sömnproblem och koncentrationsproblem är det ofta uttryck för en depression. Sådana tillstånd kan behandlas effektivt med psykologisk behandling, alternativt med antidepressiva läkemedel.

Män kan oftare än kvinnor uppleva en trötthet som håller i sig en längre tid (mer än fyra veckor). Tröttheten kombineras med bristande förmåga att reagera känslomässigt. I sådana fall bör man kontakta läkare för att få hjälp.