Kriser

Det finns flera definitioner på vad en kris är. Den svenska psykiatern Johan Cullberg beskriver två typer av kriser: utvecklingskriser och traumatiska kriser.

Utvecklingskriser

Utvecklingskriser är något som alla människor går igenom. Precis som man utvecklas fysiskt sker det en psykologisk utveckling. Psykologen Eric Erikson beskriver upp till åtta olika utvecklingskriser som en människa kan gå igenom:

• Spädbarnsåldern, upp till ett år: Här grundläggs förmågan till tillit/bristande tillit.
• Småbarnsåldern, från ett till tre år: Självständighet/skam/tvivel grundläggs här.
• Förskoleåldern, från tre till sju år: Här utvecklas initiativ/skuldkänsla.
• Skolåldern, nio till tretton år: Arbetsförmåga/mindervärdeskänsla grundläggs här.
• Pubertet/ungdomsåldern: Här handlar det om identitet och rollförvirring.
• Vuxen ålder: Intimitet och isolering står centralt.
• Medelåldern: Generativitet/stagnation.
• Ålderdom: Här handlar utvecklingskrisen om integritet och förtvivlan.

Om man befinner sig i övergången från en fas till en annan i utvecklingskrisen, kan reaktionerna på en allvarlig sjukdom blir starkare än annars. En tonåring kan redan ha tillräckligt att göra med den utvecklingskris som han eller hon går igenom för att bli vuxen. Om en livshotande sjukdom dyker upp i familjen eller hos en själv är det normalt att de traumatiska reaktionerna blir mycket starkare. På samma sätt kan det vara för den som upplever en utvecklingskris vid övergången till att bli medelålders, och som får en allvarlig sjukdom. Detta kommer att förstärka känslan av förlust.

Traumatiska kriser

Johan Cullberg definierar en traumatisk kris som en situation där en person psykiskt känner att hans eller hennes fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller grundläggande livsmöjligheter är hotade. Traumatiska kriser kan delas in i fyra faser:

• Chockfasen: Kan vara i några sekunder till ett par dagar.
• Reaktionsfasen: Kan vara från en till åtta veckor.
• Bearbetningsfasen: Kan vara upp till ett halvår.
• Nyorienteringsfasen: Varar livet ut.

Chockfasen och reaktionsfasen är krisens akuta fas. Sorgreaktionen är en del av krisförloppet. Läkaren Elisabeth Kübler Ross har intervjuat människor som visste att de snart skulle dö, och senare deras efterlevande. Hon beskriver följande reaktioner i ett sorgförlopp: ilska, förnekelse, köpslagning, depression och acceptans.

Chockfasen och reaktionsfasen är den akuta delen av krisen. Den akuta fasen kan upplevas gång på gång under en cancersjukdoms gång. Chocken kan vara från några sekunder till några dagar. Allt känns tomt inuti. Världen upplevs som avlägsen, den stängs ute. Man uppfattar bara vissa saker av det som sägs, eller det som sägs kan uppförstoras enormt eller förvrängas. Omvärlden kan uppfatta den som är chockfasen som helt lugn och missar därför att personen är chock.

Reaktionsfasen kan vara upp till ett par månader. Känslorna som stängs av under chockfasen väller nu fram: ilska, ångest, aggression och depression, sorg över de förluster som sjukdomen kan leda till. Man kastas fram och tillbaka i ett kaos av känslor. Situationen upplevs som så hotande att man, medvetet eller omedvetet, försöker att komma bort från den. Försvarsmekanismer som är omedvetna mekanismer för att hålla ångesten i schack kan träda i kraft. De vanligaste försvarsmekanismerna i det här sammanhanget är förträngning och regression. Förträngning ger utslag i att man utesluter det man har fått veta från sitt medvetande och pratar som om man aldrig hade hört diagnosen cancer. Regression innebär att man blir mer beroende av andra än vad man var innan man blev sjuk. Man kan i större grad önska att andra tar ansvar och man har större behov av stöd och närhet.

Bearbetningsfasen kommer efter krisens akuta fas och kan vara upp till ett halvår. Nu bearbetar man det som har hänt, pratar om det om och om igen. Här ser man situationen i ögonen och sätter ord på den, och efterhand kommer man in i nyorienteringsfasen där man accepterar den nya situationen.

Stagnation kan bli resultatet om kriser inte bearbetas. En kris som inte bearbetades tidigare i livet kan vakna till liv igen när man upplever cancersjukdom. Om man klarar sig igenom faserna i krisförloppet kan det leda till att man växer och mognar som människa. Hur väl en person kan bemästra en situation beror på de egna resurser och stödet från omgivningen. Det är viktigt att vara klar över att det här är ett schematiskt sätt att beskriva krisförloppet på. De olika reaktionerna är inte nödvändigtvis lika schematiska hos den enskilda individen och den enskilda individen upplever inte heller alla reaktioner som beskrivs. Det är vanligt att gå fram och tillbaka flera gånger mellan de olika faserna under ett sjukdomsförlopp.