”Cancervården känns 80-tal”
Britt-Marie Ahrnell berättade i Almedalen om en resa genom vården som hon gjort med sin cancersjuke man. Det blev en stark historia som många gånger beskrev en hopplös situation där ingen läkare klev fram som ansvarig för patienten. Det var alltid ”någon annan” som de skulle få träffa, ”någon annan” som skulle hjälpa dem. De slussades mellan vårdens enheter och fick börja om med kontakter vid ett flertal tillfällen. De lovades hjälp och samordning från kontaktsjuksköterskan, men det visade sig att personen inte kunde nås efter klockan fyra på eftermiddagen. När hennes man blev akut sjuk av biverkningar av en behandling som satts in av vården, fick de besöka akuten och vänta i väntrummet som vanligt. Ingen läkare vill lämna ut sitt telefonnummer och att kontakta vården med e-post är en omöjlighet.
− Vi talar om att vi har en vård i världsklass, men den vård jag har mött är inte världsklass, den känns väldigt mycket 80-tal, sa hon.
Vid seminariet Cancerpatienten –alltid nån annans ansvar?! i Almedalen gav Britt-Marie Ahrnell två förslag till åtgärder: att införa patientansvarig läkare och att införa en återakut för de som redan vårdas i sjukvården.
Lösning på ansvaret
Patientansvarig läkare har funnits tidigare men tagits bort.
− Patientansvarig läkare fungerade inte. Vi har inte löst den frågan och den kan bara lösas av att det finns lokalt besjälade individer som läkare, sa Göran Stiernstedt, utredare vid socialdepartementet under den efterföljande paneldiskussionen.
Lever du med en MPN-diagnos?
Då vill vi bjuda in dig till att delta i en enkätundersökning. Syftet med undersökningen är att skapa en djupare förståelse för de känslor och upplevelser som patienter med MPN står inför. Genom att ta del av dina erfarenheter kan vi identifiera områden där förbättringar och stöd behövs mest.
− Täckningsgraden var inte så hög som den hade behövt vara, men lösningen på ett sådant problem är ju inte att ta bort hela funktionen. Dessutom, om vi nu inför patientansvarig läkare igen, så ska vi inte återinföra ett gammalt system utan vi ska hitta en lösning som passar nu, kontrade Heidi Stensmyren, ordförande Sveriges läkarförbund.
Kanske kan den vara mer av ett team av ansvariga läkare, där en person har huvudansvar men där det alltid finns en annan som träder in, som känner till patienten och inte behöver börja med att läsa journalen vid patientmötet, enligt diskussionen. Bland annat sa Beatrice Melin, RCC-chef, Regionalt cancercentrum norr, att på mindre sjukhus fungerar det bättre. Det beror just på att man arbetar i team och att läkare har möjlighet att känna till varandras patienter på ett annat sätt.
IT ska effektivisera
Göran Stiernstedt arbetar just nu med en utredning kring effektivitet i vården. Bakgrunden till den är att vi i Sverige har mest sjukhusläkare per patienter i världen och också ett stort antal sjuksköterskor i ett internationellt perspektiv. Trots det finns det stora problem med en effektiv vård med nöjda användare.
− Mycket handlar om IT och vi kommer att behöva investera miljarder i IT-system i vården här framöver. Investeringarna kommer ändå att bli lönsamma, sa han.
− Ibland får man känslan av att många tror att bara man ordnar det där med e-posten så fixar sig allt i vården. Men om man är sjuk orkar man inte med det heller, eller att tänka så strategiskt som det behövs, sa Beatrice Melin.
Vill du få mer kunskap om mantelcellslymfom?
Genom att prenumerera på kunskapsbrevet om mantelcellslymfom kommer du få användbara tips och råd som kan hjälpa dig att få bättre och tryggare vård, information om olika behandlingsalternativ och ta del av nya forskningsrön inom området.
Känner du igen dig i Britt-Marie Ahrnells historia? Kommentera cancervården i Sverige direkt här nedan.
Kommentera denna artikel
Jag känner igen flera saker; VÄNTAN efter cancerbeskedet, på att cytostatikabehandlingarna skulle komma igång. Den är outhärdlig. Att med modertumören i tjocktarmen och metastaser i lungor o lever höra till tre olika sjukhus. Jag själv hörde till Danderyds sjukhus, och där får jag mina behandlingar. Levern tillhörde Huddinge sjukhus och lungorna KS. Kontaktsjuksköterska hör till kolorektalavdelningen och henne har jag aldrig träffat efter första besöket.
Man känner sig dissekerad. Olika kroppsdelar hör till olika sjukhus. Konferenser hölls varje torsdag, men inga beslut kunde tas om t ex leversektionens läkare inte var där.
Operationer har utförts på Huddinge och KS och jag får fortfarande cellgiftsbehandlingar på DS, eftersom metastaser kvarstår.
Jag har haft samma läkare hela tiden och personalen på behandlingsavdelningen är fantastisk, men jag känner att jag hela tiden har fått "ratta" logistiken själv. Knyta ihop de olika avdelningarna, ringa och påminna när jag varit "färdigbehandlad" på ett ställe. "Hallååå, vem fortsätter med mig nu???" ... har varit känslan hela tiden.
Vad som fattas sjukvården är en rejäl upprustning på logistiksidan, så att den vänstra handen vet vad den högra gör, och hålla patienten informerad om detta. Vi måste få känna oss viktiga, det är vårt liv det gäller!!
Inga har kommenterat på denna sida ännu