Lymfom (lymfkörtelcancer)
Lymfom är det gemensamma namnet för tumörer som utgår från kroppens immunsystem, från en typ av vita blodkroppar, lymfocyter. Lymfom ska inte förväxlas med annan cancer som spritt sig, metastaserat, till lymfkörtlar.
2000 personer insjuknar i olika typer av lymfom i Sverige årligen, fördelat på ett 50-tal olika undergrupper. Vissa lymfomtyper är snabbväxande och kräver intensiv behandling, medan andra är långsamväxande, och behöver inte alltid behandlas över huvud taget. Vi vet inte mycket om vad som är orsaken till lymfom, men risken är något ökad hos patienter med autoimmuna sjukdomar och hos patienter som får immunhämmande medicinering.
Symtom vid lymfom
Lymfom kan ge varierande symtom, bland annat beroende på sjukdomens lokalisation. Ett vanligt debutsymtom är förstorade lymfkörtlar, till exempel på halsen eller i armhålan, men det kan också börja med så kallade B-symtom: feber, viktnedgång och kraftiga nattsvettningar. Lymfom kan också uppträda i andra organ, såsom hud, magsäck, lever eller mjälte.
Diagnos av lymfom
Ibland görs först en så kallad finnålspunktion av en förstorad lymfkörtel. Målet är att få ut celler att bedöma i mikroskop. Ibland tas benmärgsprov för att se om det finns lymfomceller även där. För att fastställa typen av lymfom, tas ofta en lymfkörtel bort kirurgiskt, för mer detaljerad undersökning av tumörcellernas egenskaper. Därutöver görs en allmän kroppsundersökning och röntgenundersökning av bröstkorg och buk (datortomografi), för att kartlägga sjukdomens utbredning före start av behandling. En datortomografi där man tillför radioaktivt socker (isotop) ökar möjligheten att få en uppfattning om sjukdomsutbredning. Metoden kallas för PET/CT.
Vill du få mer kunskap om mantelcellslymfom?
Genom att prenumerera på kunskapsbrevet om mantelcellslymfom kommer du få användbara tips och råd som kan hjälpa dig att få bättre och tryggare vård, information om olika behandlingsalternativ och ta del av nya forskningsrön inom området.
Behandling av lymfom
Vissa typer av lymfom kan botas med cytostatika (cellgifter). Ofta kompletteras numera cytostatikabehandling med nyare målsökande behandling (kallas även målstyrda läkemedel), främst så kallade monoklonala antikroppar.
Om sjukdomen är lokaliserad till endast ett område, till exempel ena armhålan, kan bot uppnås med enbart strålbehandling lokalt.
Chansen till bot är större vid de mer snabbväxande lymfomen än de lågmaligna. Å andra sidan kan de lågmaligna ha ett så långsamt förlopp att man kan avvakta med behandling tills besvärande symtom uppstår.
