Mia förlorade sin mamma i tarmcancer
– Min mamma fick symtom av sin cancer i början av 2008. Snabbt sökte hon privat läkarvård där det konstaderades att hon hade hemorrojder och fick medicin mot det, berättar Mia.
Men mammans besvär fortsatte och hon fick snart problem med magen. Fortfarande hävdade läkaren att hon hade hemorrojder. Mias mamma hade på känn att det kunde vara en cancertumör som spökade och ställde frågan till läkaren.
– Mamma fick ett rakt nej som svar. Alla drog vi lättnadens suck och tänkte att hon säkert blir bättre om hon ändrar sina kostvanor och äter de mediciner hon fått. Men hon blev tyvärr bara sämre och sämre.
Mia minns när hennes mamma fick sådan värk i buken att de akut körde till ett sjukhus i grannstaden. Där låg hon i en vecka med hög feber och ständig smärta.
– Efter mycket påtryckningar skickades hon till Helsingfors där de upptäckte en knytnäves stor tumör i ändtarmen. De kunde i detta skede inte operera bort den men gjorde en stomioperation eftersom tarmen var förstörd.
Till Cancerkliniken i Helsingfors blev mamman kallad för strålbehandling. I augusti 2008, drygt ett halvår efter första läkarbesöket, opererade de bort tumören. I detta skede upptäcktes även metastaser i lever och tunntarm.
– Cancern hade spridit sig så mycket att det inte längre gick att operera. Trots det var hennes läkare positivt och gav oss anhöriga hopp. Mamma fick starka och effektiva behandlingar, som till en början hade bra effekt.  Cancercellerna spred sig dock fort och mamma blev sämre och sämre för var dag som gick.
Mia berättar om tappra läkare som fortsatte behandlingen och som aldrig sa det familjen var rädda att höra, nämligen ”Vi kan inte göra något mer”.
Mias mamma överlevde inte cancern, den var för aggressiv. Organ efter organ i hennes kropp slutade fungera.
– Det har varit och är fortfarande en tung upplevelse för mig och min familj. Mamma var stark under hela sin sjukdomstid, evis och emellanåt även arg på tillståndet och sjukdomen.  När mamma tog sitt sista andetag, var hela familjen på plats. Hon log och sa ”ta hand om er”. För den som är med om liknande, ge inte upp, hoppet är det sista som lämnar människan.
Fotnot: Mia är fingerat
Kunskapsbrev om kronisk lymfatisk leukemi, KLL
Få kostnadsfria kunskapsbrev om KLL till din e-post. I breven får du information om olika behandlingsalternativ, nya forskningsrön och vårdens skyldigheter gentemot dig som patient och anhörig.
Kommentera denna artikel
Hej lena!Jo det e4r bara bra med mig. Pluggar ff6r fullt och trivs je4ttebra. Ff6rf6ker att le4gga det he4r med cancern bakom mig se5 gott det ge5r. c4r inte inne och tatitr pe5 ne5gons blogg se4rsklit ofta faktiskt. Men ibland ge5r jag in...som ige5r och fick det de4r otrevliga knytne4vsslaget i magen. Det knytne4vsslaget som bara se5dana hemska nyheter kan ge. Men jag var faktsikt inne och kollade pe5 din sida ff6r ett tag sedan och se5g att du har det bra..skf6nt att le4sa..Massor med kramar till dig!bea
Har just förlorat min mamma. den 12,e maj, 2014 somnade hon in hemma. Jag och min man var vid hennes sida. Hon hade väldigt ont. Allt började 2011 december, hon hade på längre tid varit hård i magen, men dr sa bara att ta mera laxeboral droppar men hon blev inte bättre. Hon sa att hon hade säkert cancer i tarmen för hon kände att hon satt på en stor knöl. När man sedan tog en koloskopi, kom dr inte in för cancern hade växt så att den var 10cm stor och ströp tarmen så det bara fanns några mm hål i den. Det blev akut op, och stomi.
Jan 2012 fick hon strålning och sedan 2 april samma år op de bort cancern. Nu kom patologens rapport. Cancern hade spridit sig till lymfan, och nu var det bara frågan om när det skulle komma tillbaka.
2013 höst till 2014 kände hon att cancern hade kommit tillbaka. Sedan fick hon tarmvred, (trodde man). Efter det fick vi komma hem. Efter bara en vecka fick hon väldigt ont igen. Det blev ambulans igen. Nu tog dr som hade op mamma en djupare rgt. Det tog inte många timmar som beskedet kom. Cancern hade kommit tillbaka, satt fast i tunntarmen, bukhinnan och bindväven. Cancern kunde inte op bort, men man kunde göra så att magen, tunntarmen skulle kunna fungera. Man förbisåg cancer och den biten av tarmen som den satt fast.
Mor klarade av op men sedan fick vi veta att cancern hade spridit sig till levern och gallgången. Hon ville dö hemma, så vi fick fantastiskt hjälp från Kommunen och palliativa teamet. Mamma blev fort sämre och det tog inte mer än ca, två veckor som cancern hade spridit sig så att hon somnade in, efter mycket smärta. Trotts att hon fick mycket morfin och lugnande och mot illamående, hjälpte mediciner inte riktigt mycket. Hon var lugn men väldigt smärtpåverkad. Sista två timmarna var väldigt jobbiga för henne, och vi satt hos henne hela tiden. Så, nu är begravningen över men, det är allt pappers arbete och att rensa lgh, och sälja den. Det känns jobbigt. Så Mia, jag tror att jag vet hur du känner dig. Kram från Ajko
Inga har kommenterat på denna sida ännu