Behandling av bröstcancer

Allmänt om bröstcancerbehandling

Många faktorer spelar in vid behandling av denna sjukdom, och för att behandlingen ska bli så bra som möjligt måste man själv som patient vara delaktig i besluten om behandlingsupplägget.

Vad vill man ha information om? Finns det saker man helst inte vill bli informerad om? Läkarens bedömningar bygger även på en rad faktorer som man inte kan styra över – vilken typ av bröstcancer det är fråga om, hur allvarlig tumören är, om det är en tumör som svarar bra på hormonbehandling, storleken på brösten, allmän hälsa, ålder och om man fortfarande menstruerar.

Vad kan man själv göra för att behandlingen ska kännas lättare?

Bröstcancer är ett tillstånd som behandlas på sjukhus under kirurgers och onkologers (cancerläkares) ansvar. 

Cancerbehandlingen leds av en onkolog och kirurg i ett teamarbete. Kirurgen ansvarar i regel för utredning och operation medan onkologen har specialkunskap om strålbehandling och cancerläkemedel. En rad andra yrkespersoner deltar också i behandlingen, till exempel kontaktsjuksköterskor, strålbehandlingssköterskor och kuratorer. Alla dessa har bred kunskap och erfarenhet av cancerbehandlingarna, och kan hjälpa till med att hantera biverkningar som kan uppstå.

Kirurgisk behandling

Kirurgens mål är som regel att helt avlägsna cancertumören. Kirurgi är hörnstenen i behandlingen, och den kirurgiska tekniken har genomgått en rad förbättringar det senaste decennierna. De flesta ingrepp som utförs idag är mindre omfattande än de operationer som utfördes tidigare, men ibland är ändå det bästa alternativet att avlägsna hela bröstet.

De mindre ingreppen kallas bröstbevarande kirurgi och görs genom att kirurgen tar bort själva tumören och en del omkringliggande frisk vävnad. Ibland tas samtidigt även lymfkörtlar i armhålan bort, men oftast tar kirurgen bara ett prov från den så kallade portvakts-körteln. När det görs bröstbevarande kirurgi kombineras den med strålbehandling mot det som är kvar av bröstet efter operationen. En sådan kombinationsbehandling ger minst lika goda resultat som borttagning av hela bröstet vad gäller sjukdomsfall och överlevnad.

Det finns dock många faktorer läkarna måste ta hänsyn till innan han eller hon föreslår behandling. De viktigaste faktorerna är tumörens typ och utbredning.

Strålbehandling

Strålbehandling verkar bara på de celler som träffas av strålarna, och behandlingsformen kallas därför lokalbehandling (i motsats till cytostatika (cellgifter) som verkar på hela kroppen). Strålbehandling ges vanligtvis fem dagar i veckan i sammanlagt tre och en halv till fem veckor. Strålning är en smärtfri behandling med få biverkningar, men den kan irritera huden över det bestrålade området och ge upphov till en reaktion som påminner om solbränna.

Strålbehandling kan ges både före och efter bröstcancerkirurgi. Vid särskilda omständigheter kan strålning användas som enda behandling, men det är sällan tillräckligt eller tillrådligt. Oftast används strålbehandling efter kirurgi, och strålbehandling förbättrar långtidsprognosen både vad gäller överlevnad och återfall. Trots att kirurgen gör sitt bästa för att avlägsna alla cancercellerna kan det bli några kvar, och det är dessa återstående cancerceller som strålningen kan ta bort. Efter bröstbevarande kirurgi ges alltid strålning efter operationen.

Strålbehandlingen påbörjas vanligtvis inte förrän fyra till sex veckor efter operationen, om inte patienten ska få cytostatika. Hos patienter som får cytostatika börjar strålbehandlingen två till tre veckor efter den sista kuren.

Cytostatika (cellgifter) och annan läkemedelsbehandling

Flera faktorer spelar in om man ska erbjudas cytostatika. Återigen är de viktigaste faktorerna tumörens typ och utbredning, men också cellernas tillväxthastighet och om det finns spridning till armhålans lymfkörtlar. Det finns flera typer av cytostatika och mot bröstcancer ges de ofta i en kombination.

Cytostatika är läkemedel som ska döda cancerceller eller hindra cancerceller att växa. Dessvärre är cancercellerna delvis lika kroppens egna celler, och cytostatikan verkar därför även på de friska och normala cellerna i kroppen. Det är speciellt de celler i kroppen som ofta byts ut som skadas av behandlingen. Sådana celler är först och främst blodcellerna – vita och röda blodkroppar samt blodplättar. Personer som behandlas med cytostatika löper därför ofta risk för infektioner (de vita blodcellerna är en viktig del av immunförsvaret), de kan bli anemiska (antalet röda blodceller minskar) och de kan uppleva att blodet tappar förmågan att koagulera (på grund av färre blodplättar).

De vanligaste biverkningarna av en cytostatikabehandling är i övrigt illamående och kräkningar, förlorad aptit, en känsla av svaghet samt fysisk och psykisk trötthet. Dessa obehag har man på senare år blivit allt bättre på att lindra. Sådana besvär kan också vara lättare att tåla när man vet förklaringen till dem och att de är en följd av behandlingen som krävs för att bli frisk.

De flesta typer av cytostatika ges direkt in i blodet, men några ges som piller. Oftast ges medicinen i cykler i så kallade kurer. Det innebär att de ges intensivt i några dagar och sedan får kroppen några veckor på sig att ta igen sig efter behandlingen. Denna cykel upprepas ett antal gånger, ofta sex.

Kirurgi och strålning har en mycket målinriktad effekt, men kan inte göra något åt tumörens spridning. Cytostatika verkar i större delen av kroppen, oavsett var cancercellerna befinner sig. Detta är särskilt effektivt på små spridningar som man inte är klar över och som ännu inte har utvecklat sig till någon påvisbar sjukdom. Cytostatika har därför ett värde som tilläggsbehandling till strålning och kirurgi. Ibland ges även cytostatika före operationen för att inleda med behandling som går till hela kroppen. Om tumören då krymper kan det också göra att kirurgen kan välja en mindre omfattande operation.

Det finns också mediciner som särskilt används efter kirurgi och strålning och som inte räknas som cytostatika. Detta gäller framför allt hormonbehandlingar. Sådana mediciner har andra biverkningar, till exempel klimakterie liknande besvär och ledvärk, och används ofta i upp till fem år efter att tumören har avlägsnats. Dessa mediciner tas vanligtvis som tabletter. De hjälper till att minska risken för att cancern ska komma tillbaka.

Beroende på tumörtyp kan man erbjudas ytterligare mediciner, där den vanligaste idag riktar sig mot en markör som kallas HER2. Då ges sprutor var tredje vecka i 12 månader. Andra mediciner håller på att utvärderas och kan kanske ge ytterligare hjälp vid cancerbehandlingar i framtiden. Trenden är dessutom att bröstcancer upptäcks tidigare, vilket gör den lättare att behandla framgångsrikt.