Stamcellstransplantation - cancerbehandling

Stamcellerna har sitt ursprung i benmärgen, där våra blodceller bildas. Det finns alternativa sätt att utvinna stamcellerna. Antingen tas benmärg ut från en frisk frivillig donator. Det är ofta en släkting eftersom det ställs särskilda krav på ”likhet” mellan donatorns och mottagarens celler. Eller så tas stamceller från donatorns blodbana. För detta krävs förbehandling av donatorn så att stamcellerna kommer ut i tillräckligt antal i blodbanan. Ytterligare en variant är att ta stamceller från patienten själv, för att ges tillbaka i ett senare skede.

Inom cancerområdet används stamcellstransplantation framför allt vid leukemi, lymfom, sarkom och myelom, användningen har försvunnit nästan helt vid till exempel bröstcancer.

Varför används stamcellstransplantation?

Vid det etablerade sättet att använda metoden är själva stamcellstransplantationen endast en del i en sekvens av åtgärder, där det centrala är en högintensiv cytostatikabehandling, så kallad högdosbehandling. För att behandlingen i sin helhet ska bli framgångsrik krävs att cancersjukdomen som behandlas är känslig för cytostatika. Dessutom måste patienten vara vid tillräckligt gott allmänt tillstånd för att orka med hela behandlingsserien.

Högdosbehandling syftar till att döda alla kvarvarande cancerceller. Det sker då till priset av att patientens egen benmärg, och dess blodbildande stamceller, blir kraftigt påverkad. Som komplement, för att helt slå ut benmärgen, kan helkropps strålbehandling ges. Vid själva stamcellstransplantationen ges patienten blodbildande stamceller som ersättning för de som förlorats till följd av högdosbehandlingen.

När benmärgens stamceller delar sig, bildas en ny stamcell och en annan cell som utvecklas till en blodcell. Det finns tre typer av blodceller:

• Röda blodkroppar (erytrocyter) som innehåller hemoglobin som transporterar syre&nbsptill hela kroppen.

• Vita blodkroppar (leukocyter) som ingår i immunförsvaret.

• Blodplättar (trombocyter) som gör att blodet kan levra sig, koagulera, vid till exempel&nbspen sårskada.

Inför behandlingen

Det är viktigt att man diskuterar med sin läkare vilka resultat som kan förväntas av behandlingen och vilka risker som är förknippade med den. Gemensamt beslutas sedan om man ska genomgå behandlingen. Att vara förberedd på vad den planerade behandlingen innebär kan minska oron inför behandlingsstart.

När man ska få höga doser cytostatika, som är en väsentlig del av behandlingen i sin helhet, direkt in i blodet (intravenöst) sätts ofta en liten mottagande dosa in under skinnet (en så kallad port-a-cath), som via en tunn slang når till ett djupt sittande blodkärl. Detta underlätta också blodprovtagningstagningar, som tillsammans med behandlingarna annars på sikt kan vara skadliga för de mer ytliga blodådrorna.

Hur går behandlingen till?

Högdosbehandlingen, som syftar till att döda alla kvarvarande cancerceller, till exempel leukemicellerna, inleder det hela. Om det då visar sig att cancersjukdomen som behandlas är känslig för cytostatikan kommer behandlingarna fullföljas, så att patientens egen benmärg samtidigt blir helt utslagen. Som komplement, för att helt slå ut benmärgen, kan helkropps strålbehandling ges. Det sker i så fall med en eller några få stråldoser riktad mot de skelettdelar som innehåller mest benmärg. I detta skede är patienten mycket infektionskänslig och riskerar förutom sepsis (”blodförgiftning”) på grund av bakterier i blodet, även svåra svamp- eller virusinfektioner. Patienten följs därför noga med blodprover, och beredskap finns för antibiotikabehandling och även intensivvård om så skulle krävas.

Det är sedan dags för själva stamcellstransplantationen, då patienten ges de blodbildande stamceller som han/hon nu saknar. Stamcellerna doneras antingen av en annan person, så kallad allogen transplantation, eller så används patientens egna stamceller, så kallad autolog transplantation.

Dessa ges som en infusion direkt in i blodet. Stamcellerna kommer då söka sig till patientens benmärg (som finns i alla större skelettdelar) och ”fastna” där och börja föröka sig. Denna kritiska period kan dock dra ut på tiden flera veckor, ofta är man inlagd på sjukhuset då. Olika tillväxtfaktorer för att stimulera benmärgen kan ges för att försöka påskynda återhämtningen och minska riskerna för komplikationer.

Biverkningarna är samma som vid annan cytostatikabehandling, men ofta kraftigare och mer långdragna. Specifikt för själva stamcellstransplantationen är att, om den kommer från en donator, finns en risk för en särskild typ av avstötningsreaktion, GVHD (Graft-versus-host disease). Denna komplikation orsakas av att de mottagna cellerna, som ska bilda en ny del av patientens immunförsvar, uppfattas av kroppen som främmande och börjar angripa den. Tillståndet varierar i allvarlighetsgrad, liksom hur snart efter transplantationen det uppstår.

Efter avslutad behandling

Det krävs många gånger en relativt lång återhämtningsfas på flera veckor, kanske månader, innan patienten återfått sin normala kraft. Många ser fram emot den dagen då behandlingen avslutats och de eventuella biverkningarna klingat av. Ändå kan ett ”psykologiskt tomrum” uppstå när behandlingen är klar. Man kan känna ett behov av att få veta vad man nu kan göra för att påverka sjukdomen och diskutera risken för återfall. Är man orolig bör man kontakta sin läkare eller sjuksköterska.