Kirurgi vid behandling av cancer

Modern cancerkirurgi började utvecklas på 1890-talet, då en amerikansk kirurg började kunna bota kvinnor med bröstcancer. Hans kirurgiska metoder var dock så omfattande att det ledde till svåra följder för patienten. Men insatserna var banbrytande eftersom de visade att om cancern i tid kan opereras bort i sin helhet finns chans till varaktig bot. Sedan dess har cancerkirurgin blivit allt säkrare, med större precision och allt kortare konvalescenstid.

Varför används kirurgi vid cancer?

Kurativt syftande kirurgi betyder kirurgi i syfte att bota. De flesta cancerpatienter som blir botade, botas med enbart kirurgi eller kirurgi i kombination med strålbehandling. Strålbehandling, och eventuella andra, så kallade adjuvanta, tilläggsbehandlingar som till exempel cytostatika, ges antingen före eller efter operation.

Förutsättningarna för botande kirurgi vid cancer är:

• Att cancern inte har börjat sprida sig utanför området där ursprungstumören, "modertumören" eller "primärtumören", växer. En spridning endast till närliggande lymfkörtlar kan dock vara åtkomligt med ett utvidgat ingrepp. Även vid till exempel metastaser (“dottertumörer”) i levern från tjock- och ändtarmscancer kan enstaka sådana opereras med framgång. Förutsättningen är då att modertumören är helt avlägsnad och att alla metastaser helt kan tas bort.
  

• Att den inte ligger på ett sådant sätt i förhållande till viktiga organ/strukturer, till exempel stora blodkärl eller livsviktiga organ, att den inte går att avlägsna helt och hållet.
  
  

• Att patientens allmänna tillstånd inte är för dåligt för att en operation ska vara genomförbar.

En operation kan också användas palliativt, symtomlindrande. Syftet är då främst att öka livskvaliteten, till exempel genom att operera en tarmcancer för att återfå tarmfunktion, även om ingreppet inte leder till bot.

Kirurgin kan även vara diagnostisk (för att kunna ställa en säker diagnos), preventiv (till exempel att operera bort avvikande leverfläckar från huden för att förebygga malignt melanom) eller rekonstruktiv (till exempel att återställa ett kvinnobröst eller delar av ett ansikte efter en canceroperation).

Inför operationen eller ingreppet

Före operationen har patienten genomgått en utredning för att fastställa diagnosen och kartlägga cancerns utbredning och karaktär. Ofta har ett prov, biopsi, tagits från den misstänkta cancern och även olika ultraljuds-, röntgen- och magnetkameraundersökningar (MR) gjorts.

Läkarna överväger noga riskerna innan ett beslut om operation tas. Patienten genomför en så kallad preoperativ bedömning, ofta utförd av en narkosläkare. Den ger en bild av hur patienten mår och om hon/han skulle klara av det tänkta ingreppet. Störst roll i bedömningen spelar patientens allmänna tillstånd och hjärt-lungfunktion samt om det finns andra samtidiga sjukdomar av betydelse.

Ofta blir en nydiagnostiserad patient också diskuterad på en så kallad multidisciplinär konferens, det vill säga ett möte mellan läkare från olika specialiteter, för att väga samman olika aspekter innan ett behandlingsförslag presenteras, där operationen kanske bara är en del.

Det är viktigt att patienten får tillräcklig information om sjukdomen, behandlingsalternativen och vad som kan uppnås med behandlingen. Att vara förberedd på hur operationen går till kan också minska oron inför operationen.

Hur går ingreppen till?

Som nämnts, kan syftet med ingreppet variera. Dessutom finns en rad olika operationsmetoder alltifrån små ingrepp i lokalbedövning som vid borttagande av misstänkt hudtumör, till flera timmars operation av till exempel äggstockscancer.

Riskerna för komplikationer i samband med operationen varierar med patientens grundsjukdom, allmänna tillstånd och cancerns läge och utbredning. De största riskerna under själva ingreppet är kopplat till andning och blodcirkulation. Störst är risken för allvarliga blödningar, särskilt om ingreppet görs nära stora blodkärl eller till exempel i levern. 

Generellt kan dock sägas, att det under de senaste decennierna skett stora förbättringar inom cancerkirurgin vad gäller patientens säkerhet. Detta beror bland annat på förbättrade metoder kring själva sövningen av patienten, förfinad kirurgisk teknik och att patienterna är mer noggrant utredda inför operationen tack vare förbättrade röntgenmetoder.

Vid kurativt syftande cancerkirurgi är målsättningen med operationen att få bort alla cancerceller. För att uppnå detta behöver oftast även en viss mängd frisk omgivande vävnad tas bort. Vävnaden som tas bort undersöks, som nämnts, i mikroskop efteråt. I vissa fall, till exempel vid operation av en hjärntumör och då det finns osäkerhet om vilken typ det är, kan en vävnadsbit skickas till patologläkare för undersökning i mikroskop medan operationen pågår. Kirurgen inväntar då ett preliminärt svar från patologen, vilket påverkar hur omfattande ingrepp kirurgen till slut vill göra.

Vid många canceroperationer tas även närliggande lymfkörtlar bort eller så tas ett prov från dem. På senare år har en metod utvecklats där bara en viss lymfkörtel, ”portvaktskörteln” (”sentinel node”), provtas - till exempel vid bröstcancer och malignt melanom.

Efter avslutad operation

Att genomgå en operation kan innebära en stor påverkan på kroppen. Hur stor beror på vilken typ av ingrepp som utförts. Många gånger kan det ta lång tid att få tillbaka krafterna. Det är viktigt att tala om för personalen hur man mår efter operationen. Besvär som smärtor och illamående finns i dag stora möjligheter att behandla. Även hur lång sjukhusvistelsen blir beror på vilken sorts operation som gjorts. Efter utskrivningen blir man oftast kallad till ett återbesök, då bland annat resultatet från den mikroskopiska undersökningen meddelas. Inte sällan blir patienten åter diskuterad på en multidisciplinär konferens (se ovan).

Biverkningar efter en operation, så kallade postoperativa komplikationer, brukar delas in i tidiga (uppträder inom 30 dagar efter operationen) eller sena (mer än 30 dagar efter operationen). Exempel på tidiga komplikationer är, förutom smärta, illamående och allmän kraftlöshet, lokala besvär som infektion i eller läckage från operationssåret liksom allmänna besvär som förstoppning eller blodpropp.

Exempel på sena komplikationer är sammanväxta tarmar (efter bukkirurgi) och lymfsvullnader (till exempel av armen på den opererade sidan efter en bröstcanceroperation).

Det är därför, som sagt, viktigt att tala om för personalen hur man mår efteråt, så att eventuella komplikationer kan åtgärdas så tidigt som möjligt.