Hormonbehandling - cancerbehandling
Redan före förra sekelskiftet började kopplingar dras mellan hormonella faktorer och olika sjukdomar. Många av teorierna från förr har senare förkastats. Men att våra könshormoner kan stimulera vissa cancertypers tillväxt, främst bröst- och prostatacancer, är helt klarlagt. Det verkar dock inte bero på något generellt fel med hormonbalansen i kroppen.
Liknande hormonell behandling som används vid bröstcancer kan ibland visa effekt även vid andra cancerformer, som livmoderkroppscancer och hjärntumören meningeom. Ett helt annat exempel på hormonbehandling mot cancer är användande av ämnesomsättningshormonet tyroxin vid vissa former av sköldkörtelcancer.
Varför används hormonbehandling vid cancer?
Hormonbehandling vid cancer används sedan decennier för att motverka olika hormoners verkan i kroppen, framför allt våra könshormoners. Sådan hormonterapi kallas även endokrin behandling och kan användas både lindrande och som en del i en botande behandling. Den största användningen syftar till att hindra kvinnligt könshormon, östrogen, vid bröstcancer, respektive manligt könshormon, testosteron, vid prostatacancer, att stimulera cancercellernas förökning. Effekten kan uppnås genom att operera bort kvinnors äggstockar, alternativt bestråla dem, eller mäns testiklar, men det vanligaste är att använda läkemedel som är skräddarsydda för uppgiften.
Hormonbehandling vid prostatacancer används framför allt för patienter med obotlig spridning av sjukdomen eller för att uppnå en tumörkrympande effekt inför operation eller strålbehandling.
Användningen vid bröstcancer är mycket utbredd, både som botande och lindrande behandling. Vid botande syfte är tamoxifen, som fungerar som ”anti-östrogen” genom att blockera det kroppsegna östrogenets bindning till bröstcancer-cellerna, ofta en fem eller tioårig behandling efter operationen. Det finns också andra läkemedel mot bröstcancer, som aromatashämmare som motverkar bildningen av östrogen i fettväven hos kvinnor efter klimakteriet. Symtomlindrande används hormonbehandlingen till patienter med obotlig spridning av sjukdomen.
Inför hormonbehandlingen
Det är viktigt att, tillsammans med sin läkare, diskutera vilka resultat man kan förvänta sig av behandlingen och vilka risker som är förknippade med den. Gemensamt beslutas sedan om behandlingen ska genomföras. Att vara förberedd på vad den planerade hormonbehandlingen innebär kan minska oron inför behandlingsstart.
Hormonbehandlingen kan göra stor nytta, men kan också ge besvärande biverkningar. Särskilt när behandlingen ges i lindrande och sjukdomsbromsande syfte måste förväntade effekter och bieffekter noga vägas mot varandra.
Det har visat sig att det är viktigt för behandlingseffekten att cancercellerna är ”känsliga” för hormonbehandling. Särskilt vid bröstcancer används speciella analyser av cancercellerna, och bara patienter vars cancerceller har mottagarmolekyler förväntas få en bra effekt. Därför erbjuds enbart dessa patienter hormonell behandling, vilket gör att den till en slags ”målsökande behandling”.
Lever du med en MPN-diagnos?
Då vill vi bjuda in dig till att delta i en enkätundersökning. Syftet med undersökningen är att skapa en djupare förståelse för de känslor och upplevelser som patienter med MPN står inför. Genom att ta del av dina erfarenheter kan vi identifiera områden där förbättringar och stöd behövs mest.
Hur går hormonbehandlingen till?
Operation av äggstockar, alternativt strålbehandling av dem, eller operation av testiklarna blir som en ”engångsåtgärd”, medan hormonell läkemedelsbehandling kan pågå i månader till år. En del läkemedel tas som tabletter, oftast en tablett dagligen. Andra läkemedel ges som injektioner med olika tidsintervall – oftast en spruta varje eller var tredje månad.
Hormonbehandling kan ges ensamt eller tillsammans med andra läkemedel, till exempel andra typer av ”målsökande” läkemedel - eller som en del i en följd av olika behandlingar, till exempel före en operation av prostatacancer eller efter operation och strålbehandling av bröstcancer.
Bröstcancer
Beroende bland annat på bröstcancerns egenskaper kan en patient som bedöms botbar erbjudas kirurgi, cytostatika, strålbehandling och hormonbehandling – oftast givet i den ordningen – för största chans till bot. I många fall behövs dock inte alla dessa tilläggsbehandlingar, medan det i andra fall dessutom kan bli aktuellt med annan målsökande behandling (se faktabladet om målsökande läkemedel). Hormonbehandling med ”anti-östrogenet” tamoxifen, vid kurativt syftande behandling, brukar pågå i fem till tio år med en tablett per dag. För patienter vars bröstcancerceller visar egenskaper som talar för känslighet för behandlingen medför tamoxifen en klart lägre risk för återfall.
Tamoxifen kan också vara en effektiv palliativ, symtomlindrande, behandling. Det finns också andra läkemedel, till exempel aromatashämmare. Aromatashämmare motverkar, som tidigare nämnts, bildningen av östrogen. Om en typ av hormonell behandling inte visar sig vara effektiv, slutar att ha effekt eller har oacceptabla biverkningar, kan det ibland fungera bättre om man byter till en annan sort.
Vanliga biverkningar är besvär som vid klimakteriet med svettningar, värmevallningar och torra och sköra slemhinnor. Illamående förekommer också, särskilt i början av behandlingen, men inte på samma nivåer som vid behandling med flertalet cytostatika.
Prostatacancer
Vid prostatacancer används hormonell behandling främst som sjukdomsbromsande och symtomlindrande metod vid obotlig, spridd sjukdom. Eftersom testosteronet som stimulerar prostatacancerns tillväxt, både i modertumör och i metastaser, produceras i testiklarna, är en metod att operera bort dem – helt eller enbart de testosteronproducerande delarna. Operationen är ett relativt enkelt ingrepp som görs i lokalbedövning. Att ta bort testiklarna innebär en kastrering och medför att mannen förlorar förmågan till erektion. Andra biverkningar är blodvallningar och svettningar, som dock kan minska efter några år och så småningom försvinna. Minskad energi och livslust förekommer också efter denna behandling. Ytterligare ett problem är att operationen kan leda till urkalkning av skelettet och benskörhet. Borttagande av testikelfunktionen är emellertid det snabbaste sättet att få ner testosteronnivåerna.
Den vanligaste hormonella metoden vid prostatacancer är dock att minska testosteronets nivåer eller effekter med hjälp av läkemedel. Då kan så kallade GnRH-analoger ges, som injektion. De fungerar genom att motverka ett annat hormon, som i sin tur stimulerar tillverkningen av testosteron. Den första tiden brukar detta medel kombineras med andra läkemedel i tablettform, så kallade antiandrogener, som minskar cancercellernas förmåga att reagera på testosteron. Detta tillägg ges för att GnRH-analogen i början kan ge ökad halt av testosteron, och först efter en tids behandling leda till sänkt testosteronnivå. På senare år har även tabletter som minskar produktionen av testosteron kommit.
Hormonbehandling kan hålla tillbaka prostatacancern i flera år och hjälper då ofta effektivt mot smärtor och andra symtom. En vanlig biverkan är, liksom vid kirurgisk kastrering, impotens. Hormonbehandling kan också orsaka svettningar och blodvallningar av samma slag som kvinnor får i klimakteriet. Många män tycker också att vitaliteten försämras samt att de kan drabbas av psykologiska förändringar med tendens till nedstämdhet och sänkt initiativförmåga.
Minskad effekt av behandlingen inträder om prostatacancern utvecklar motståndskraft, resistens, mot läkemedlen. För att motverka detta kan läkemedlen ges i omgångar med uppehåll emellan. En fördel med detta är att biverkningarna klingar av i mellanperioden och att även potensen kan komma tillbaka. Liksom vid spridd bröstcancer kan det, när en sorts hormonell behandling inte visar sig vara effektiv, slutar att ha effekt eller har oacceptabla biverkningar, fungera bättre om man byter till en annan sort.
Efter avslutad hormonbehandling
Många ser fram emot den dagen då behandlingen avslutats och de eventuella biverkningarna klingat av. Ändå kan ett ”psykologiskt tomrum” uppstå när behandlingen är klar. Efter såväl en palliativt som en kurativt syftande behandling kan man börja sakna den nära kontakten med sjukvården och dess personal samtidigt som oroliga tankar kan få starkare fäste när ovissheten kring behandlingseffekterna kommer. Särskilt efter kurativt syftande behandling kan patienten känna ett behov av att få veta vad man nu kan göra för att påverka sjukdomen och risken för återfall. Om man är orolig, bör man kontakta sin läkare eller sjuksköterska.
Både kvinnors och mäns fruktsamhet kan påverkas av sjukdomen och hormonbehandlingen, ibland permanent. Det är inte lika ofta aktuellt som vid cytostatikabehandling, men för män finns möjlighet att lämna sperma för nedfrysning innan behandlingen påbörjas. Sperman kan senare användas till konstgjord befruktning. För kvinnor finns en liknande metod för att bevara äggceller eller delar av äggstockarna.
