Träningen fick Kjell att gå vidare

– Jag ville inte bara sitta på balkongen och titta på allt, jag ville kunna gå till de ställen jag såg, säger Kjell som hittade sin egen väg tillbaka till promenadstråket.

Kjells knäartros gav sig till känna första gången i mitten på 90-talet. Efter en promenad fick han ont på insidan av höger knä. Under åren som följde kom och försvann smärtan om vart annat när han var ute och gick. Efter ett tag började även vänster knä att värka och kring millenniumskiftet var smärtan konstant i båda knäna.

– Jag blev svag och öm i knäna. Jag hade aldrig haft problem med mina knän tidigare och då visste jag inte vad artros var. Jag var väl ganska naiv och trodde att värken skulle gå över av sig själv. Det gjorde den inte.

Lätt artros i båda knäna

Till slut sökte Kjell hjälp på vårdcentralen. En slätröntgen visade att han hade lätt artros i båda knäna och han ordinerades att ta värktabletter.

– Jag tänkte att jaha så här är det och hankade mig fram i början men sedan fick jag tips om ett hälsokostpreparat. Hälsokosttabletterna gjorde faktiskt att värken försvann och det såg ut som att Kjells problem var över. Men kort efter att han börjat äta tabletterna beslutades det dock att hälsokostbutikerna inte längre fick sälja preparatet och värken kom snabbt tillbaka. Han kämpade sig fram utan mediciner, och i början av 2004 kunde en promenad vara lika krävande som en brottningsmatch.

– Trappan från pendeltåget var rätt lång så skjortan satt som limmad på ryggen av svett innan man kom ner. Till sist gav jag upp och tog hissen. Då tänkte jag att jag måste göra någonting. Första åtgärden var att kontakta en ortoped som remitterade Kjell till en kirurg. Väl där gjordes en titthålsoperation på båda knäna som bekräftade diagnosen.

– Jag fick se det själv med egna ögon. Skillnaden mellan utsidan och insidan av knäet var stor. Brosket var nästan borta och det som fanns kvar var missfärgat och slitet, säger Kjell.

Testade olika metoder utan resultat

Knäna spolades rena för att få bort eventuella benflisor som låg och skavde. Värken fanns dock kvar och Kjell gick vidare med att prova flera hälsokostpreparat. I samma veva testade han också en så kallad ”tuppkamsinjektion” som ska hjälpa till att återbilda brosket, men inte heller det hjälpte. Det såg hopplöst ut.

– Då började jag söka på nätet om knäartros och läste vad jag kom över i ämnet, både på svenska och på engelska. Jag lärde mig ganska mycket, förstod väl inte allt jag läste, men efter ett tag stod det klart att det var träning som gällde för att bli bättre. Kjell hittade ett enkelt träningsprogram på internet som han tyckte verkade bra. Våren 2005 gjorde han sitt första knäböj.

– Fördelen med de övningar jag gjorde var att man inte behövde några redskap, bara sin egen kropp. Jag körde väldigt lätt i början för jag hade ingen aning om hur knäna skulle reagera, berättar Kjell. Det var en eller två repetitioner på varje övning som gällde de första gångerna. Efter tre veckor trappade han upp träningen genom att öka intensiteten och antalet repetitioner.

Månader av träning gav resultat

Månad efter månad bockades av i kalendern innan träningen till slut gav resultat.

– Det tog säkert över ett halvår innan jag började märka någon skillnad. Men plötsligt kände jag fasen, jag känner inte av det onda i knäna! Tidigare tog jag stöd av räcken i trappor men nu gick jag helt utan stöd och kände i princip ingen smärta.

Kjell ökade träningsdosen ytterligare och i dag är han till och med på spinningpass. Han promenerar varje dag och har inte tagit en värktablett sedan 2005.

– Jag gör det jag vill göra och jag går dit jag vill gå. Jag tycker inte jag är begränsad på något sätt, springa har jag aldrig gillat ändå, skrattar Kjell.
Att träning kan hjälpa fler med knäartros är han övertygad om. Han pratar varmt om dvd:n Ett hopp för knäartros, med övningar som Reumatikerförbundet har gett ut. Men Kjells kanske viktigaste råd handlar inte om övningar, utan om inställning.

– Envishet rekommenderas. Det kan göra lite ont när man tränar men det behöver inte betyda att det är farligt. Man ska inte ge upp för snabbt helt enkelt, avslutar Kjell.