Artros, översikt

Vad är artros?

För att vi ska kunna röra oss är skelettet avdelat med leder på strategiska platser. En av ledens viktigaste vävnader är brosket, som utgör ledens glidyta. Brosk gör att de hårda bendelarna kan röra sig mot varandra utan att de skadar varandra.

Vid artros har broskets kvalitet långsamt försämrats och i vissa fall kan det till och med ha försvunnit. Det leder till inflammation i leden och förändringar i benet under brosket. Oftast ger det symtom i form av smärta och försämrad rörlighet i leden. Andra strukturer, såsom menisken i en knäled eller musklerna, kan också brytas ner eller försvagas.

Artros är den vanligaste ledsjukdomen i Sverige och förekomsten ökar kraftigt efter 50-årsåldern. Man uppskattar att cirka 10 procent av männen och 20 procent av kvinnorna över 60 år har symtomgivande artros i någon led. Artros förekommer också hos yngre personer och beror då ofta på övervikt/fetma eller en tidigare skada i leden.

Övervikt ger en ökad risk för artros. Eftersom övervikt har ökat har även förekomsten av artros ökat. Artros är också vanligare hos personer som haft en skada i knäet, såsom en meniskskada eller en skada på korsbandet. 

Symtom

Artros kan förekomma i alla leder, men knän, höfter och händer drabbas oftast av artros. Symtomen beror helt på var artrosen finns och de kommer ofta smygande, med ökande stelhet och belastningssmärta som första symtom. Ibland kan symtomen komma mer plötsligt, ofta i samband med en mindre skada eller vridning.

• Vid artros i fingrarna kan fingerlederna bli knotiga, stela och ömma. Tumbasen, mot handleden, är en annan vanlig plats för artros.
• Ryggbesvär i medelåldern kan bero på artros i de många små lederna mellan kotorna.
• Vid artros i stortåns bas kan tån stelna och bli öm.
• Knäledsartros kan ge stelhet i knäet, svullnad och smärta. 
• Höftledsartros ger ofta stelhet och smärta.

Symtomen är ofta skiftande, sämre perioder följs vanligen av perioder med minskade besvär. Längden på dessa perioder av försämring och förbättring kan variera från dagar till månader och från individ till individ.

Orsak

De viktigaste riskfaktorerna för artros är övervikt, skador i leden, muskelsvaghet och ogynnsam belastning:

• Vid övervikt ökar framför allt risken för artros i knä och höft. Risken ökar med graden av övervikt. Hos personer med ett BMI över 30 är risken nästan 10 gånger så stor som hos personer med ett normalt BMI.
• Den som får en skada i unga år eller får en skada på menisken som gör att menisken behöver tas bort, har en större risk att utveckla artros. 
• Arbete som innehåller moment av att sitta på huk eller stå på knä ökar risken för artros i knä och höft. Vissa yrken har därmed en ökad risk för artros. 
• En svag muskel och dåligt koordinerad rörelse ökar risken för överbelastning på leden och därmed risken för artros. 

Man vet att ärftlighet har betydelse vid uppkomsten av artros. Det betyder att personer vars släktingar har eller har haft artros ofta har en större risk för att få artros själva.

Diagnos

Diagnosen artros kan ställas på olika sätt. Hos de allra flesta är symtomen och de kliniska fynden så pass tydliga att det räcker för diagnos. I vissa fall kan det vara svårare att ställa diagnosen och då kan andra undersökningar behövas.

Artros kan vara synlig på en vanlig slätröntgen av leden, men långt ifrån alla har förändringar på röntgen när de får symtom. Man har sett att personer med mycket artros på röntgenbilder kan ha lindriga symtom eller inga symtom alls, medan personer med lite eller ingen artros på röntgenbilder kan ha mycket symtom. En röntgenundersökning av leden har därför ett litet värde och behövs inte för diagnos. En röntgenundersökning görs ofta vid symtom som kan tala för en annan sjukdom eller inför en operation. 

Undersökning med magnetkamera, MRT, har förmåga att med stor precision påvisa förändringar i en led. Förändringarna är dock ofta ospecifika och inte väl relaterade till graden av symtom. Därför ska MRT inte användas vid utredning av artros för att undvika felaktig och fördröjd behandling. Undersökningen kan användas för att kartlägga andra strukturer såsom ledband eller menisker.

Behandling

Behandling av artros består i regel av information om tillståndet, utbildning, träning samt viktnedgång och receptfria läkemedel. 

Information och utbildning kan bestå av skriftlig information såsom denna text eller en föreläsning. Ibland finns särskilda utbildningsserier om artros, en artrosskola. 

Viktnedgång och träning kan göra att ytterligare försämring av broskets funktion i knä och höft bromsas:

• Träning är en mycket viktig del av artrosbehandlingen. Träningen kan delas upp i konditionsträning, styrketräning och muskelspecifik träning. Man har sett att handledd träning, det vill säga träning med hjälp av utbildad hälsopersonal, har en något bättre effekt än egenträning. En fysioterapeut eller arbetsterapeut kan ge information om hur man bäst tränar musklerna. Vilken träning som är bäst beror på var artrosen sitter. Effekterna av träning är framför allt studerade för artros i knä och höft.
• Träning kan i början göra att det gör mer ont i leder. Det är dock inte farligt att träna med artros. Träning vid artros bidrar istället till att smärtan minskar och rörligheten ökar. I vissa fall kan man skjuta fram tiden till att man behöver en annan åtgärd såsom läkemedel eller operation. Det är inte alltid lätt att motivera sig till träning.
• Viktnedgång rekommenderas hos personer som har övervikt. Förutom träning kan en översyn av kosten bidra till viktnedgång. Vid kraftig övervikt kan överviktigskirurgi ha effekt. 

Läkemedel såsom inflammationsdämpande läkemedel (exempelvis ibuprofen eller naproxen) kan minska symtom men har ingen positiv effekt på artrosen. Risken för blödning från tarmen och en negativ påverkan på njurfunktionen kan göra att inflammationsdämpande läkemedel är mindre lämpliga. Ibland kan lokala inflammationsdämpande läkemedel ha effekt, såsom en kortisoninjektion i leden eller en kräm med inflammationsdämpande (till exempel vid artros i knä). Effekten av paracetamol har visat sig vara mycket svag, men eftersom det inte har några allvarliga biverkningar kan det inte skada att pröva paracetamol.

Hjälpmedel kan vara till hjälp vid artros. Det kan bestå av en käpp vid smärta i höft eller knä, ett skydd vid smärtor från tummens bas eller ett skoinlägg. TENS, smärtbehandling med elektrisk stimulering, kan också ge lindring hos vissa. 

Kirurgi (operation) kan i enstaka fall behövas om annan behandling inte har gett önskad effekt. 

Andra behandlingar kan hjälpa men har begränsad vetenskaplig dokumentation och ska inte ges rutinmässigt. Det kan handla om akupunktur, manuell terapi eller PRP (Platelet Rich Plasma). Vid PRP injiceras koncentrat av personens egna vita blodkroppar och blodplättar i en led. Resultaten är inte övertygande och behandlingen ska inte ges förutom i forskningssammanhang. 

Man har sett att förekomsten av andra sjukdomar är högre hos personer med artros. Det kan handla om sjukdomar som hjärtsjukdom, sjukdomar i öron-näsa-halsområdet och sjukdomar i urinvägarna. Därför är det viktigt att även identifiera och behandla sådana sjukdomar. 

Prognos

Artros är en sjukdom som oftast förvärras i loppet av många år. Hos andra personer kan försämringen gå snabbare och ofta behövs då mer behandling.

Vissa personer får ingen lindring av symtomen trots optimal behandling. I så fall kan det blir aktuellt med ett kirurgiskt ingrepp. Det kan bestå av att sätta in en protes, en konstgjord del av en led. Det är vanligt med protesoperationer av höft- och knäleder. Proteser har ofta god effekt, men håller inte i all evighet. Ibland behövs en ny operation efter många år.

Andra gånger kan det vara aktuellt med att steloperera led genom att sätta ihop de två bendelarna som skiljs av brosket. Det har också god effekt, men nackdelen är att rörligheten i skelettet minskar. 

Riskerna i samband med operationer är låga men ska bedömas från fall till fall. 

Vill du veta mer

• Träning vid artros
• Artros i knäleden
• Artros i höftleden
• Artros i tummen
• Spondylos (degenerativa förändringar i ryggen)
• Fysisk aktivitet vid sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling (FYSS)